När jag blev erbjuden ett vikariat i våras var det som att en sten lyftes från mina axlar. Det var så skönt att veta att jag skulle ha jobb och ett schema att gå efter i stället för att jaga timmar och aldrig veta om och när jag skulle jobba. När sommaren gick mot sitt slut och tiden kvar på vikariatet blev allt kortare kände jag hur oron började krypa sig tillbaka och jag gick bara och väntade på besked om jag skulle få fortsätta eller om det var slut.

 

Under sommaren blev min chef sjukskriven och det gjorde att jag inte kunde få något besked om hur det skulle bli, och trots att alla mina kollegor sade att de var säkra på att jag skulle få mitt vik förlängt kunde jag inte trycka bort oron över min framtid. Därför blev jag så glad när chefen kom på gårdagens personalmöte och frågade om jag ville fortsätta på vikariatet fram till jul. Jag tackade naturligtvis ja och idag skrev jag på alla papper som gör att jag får fortsätta i några månader till, hurra.