I september 2016 skrev jag om hur jag efter mycket om och men fått en ny remiss skickad till Östersund för att ta reda på vad som orsakade de magsmärtor jag haft av och till sedan påsken 2016. När jag väl fick en tid hade det hunnit bli ett nytt år och jag inser nu, nästan 2 år senare, att jag glömt att skriva om hela den upplevelsen.

 

Jag fick i alla fall restriktioner gällande kost i en vecka för att sedan laxera och fasta dygnet före jag skulle göra en koloskopi. Det var en ganska obehaglig, men ändå häftig, undesökning som slutade med att ännu en möjlig orsak till problemet var utelutet. Min tarm såg alltså fin ut och inget konstigt visade sig på cellprovet som togs heller.

 

Efter detta var de som att kroppen slappnade av för sedan hade jag inga problem på väldigt länge. Åtminstone vad jag kan minnas. Men på nyårsdagen i år fick jag ett rejält återfall då jag vart tvungen att gå hem tidigare från jobbet för att sedan ligga i fosterställning och kvida hela dagen efter. Då var det inte läge att söka vård och efter det vart det bra och allt glömdes bort igen.

 

Tills för ett par veckor sedan. Då började magen krångla igen och till skillnad mot tidigare höll det i sig i flera dagar och kom nästan så fort jag stoppade något i munnen. Så denna gång ringde jag tilll HC och fick en läkartid. Väl på plats fick jag träffa en klockren läkare som lyssnade på vad jag hade att säga, ställde egna frågor och antecknade ALLT jag berättade. När hon fick veta att jag varit på både en gynundersökning och en koloskopi som inte visat något såg hon exakt ut som en tecknad figur när den klassiska glödlampan tänds ovanför huvudet och sa bara "du har IBS". Hon förklarade kort att det var viktigt äta regelbundet, försöka minska stress och att motionera, men att det annars är väldigt individuellt vad som fungerar för varje person med IBS och det var därör bra att googla och sedan testa mig fram för att hitta det som fungerar just för mig.

 

Trots att jag egentligen inte fick någon konkret hjälp för att få bukt med mina magsmärtor känns det ändå otroligt skönt att äntligen få en diagnos på mina bekymmer. Nu behöver jag ju inte oroa mig för att det ska vara något allvarligt och det kommer att göra det lättare att hantera när jag väl får ont i framtiden. Nu gäller det bara att jag styr upp mina matvanor och kommer igång med träning igen så jag kommer i balans och kan börja testa mig fram för att kunna må så bra som möjligt.