Under de 23 år jag levt har jag klarat mig undan trafikolyckor trots att jag spenderat många mil på vägarna. Men i tisdags var det dags att ta den oskulden.

 

Jag hade varit uppe Funäsdalen och hälsat på en vän och skulle hem till Sveg för att hinna träna. Det flöt på ganska bra och var lite trafik så  jag måste erkänna att det gick lite fort på sina ställen, men när jag kom till Tännäs och långkurvan där sänkte jag farten eftersom jag vet att det kan vara riktigt halt och lurigt där. 

 

I kurvan känner jag hur bilen börjar svaja fram och tillbaka försiktigt, så jag släper lätt på gasen och lyckas häva sladden. I samma sekund som jag andas ut får jag retursladd och far mot slänten på andra sidan vägen. Jag inser att det inte är någon idé att jag försöker ratta mig ur denna sladd då risken var större att jag skulle börja snurra runt, så jag ser till att hålla ratten rakt och stampar på bromsen. Jag åker ut i slänten och ser att jag är på väg mot det enda träd som finns men som tur är lyckas jag få ner hastigheten rejält innan jag smäller in i det så jag klarar mig bra. 

 

När jag fattat vad som hänt letar jag snabbt rätt på mobilen och ringer till Manne och berättar vad som hänt. Medan jag väntar på att han ska komma till undsättning klär jag på mig ordentligt och samlar ihop mina saker så de ska vara lätta att flytta på. Det stannar någon bilist och kollar om allt är okej, och en hjälper mig att sätta fram en varningstriangel. När Manne kommer på plats ringer vi bärgaren och sedan får jag och lilla blå åka med till Sveg.

 

Jag hade verkligen tur denna gång och klarade mig väldigt bra. Jag har inga synliga skador mer än ett litet blåmärke på knät och i övrigt är det enbart musklerna i rygg och nacke som fått sig en smäll. Jag har i alla fall träffat både läkare och sjukgymnast för att få allt dokumenterat, så nu äter jag en kur med alvedon och ipren och har fått några lätta övningar för rörligheten och för hoppningsvis är jag tillbaka på banan snart igen.